I Finland har folkets vilja i hundra år representerats av en riksdag bestående av valda riksdagsledamöter. Under förra seklet kom riksdagens sätt att fungera och arbeta att anpassas många gånger efter tidens anda och samhällsutvecklingen. Den nya grundlagen från 2000 innebar att riksdagens roll som Finlands högsta statsorgan blev allt tydligare.
Ståndslantdagen under svenska och ryska tiden
Finlands folkrepresentation har rötter som sträcker sig många hundra år tillbaka i tiden. Redan 1362 fick Finland rätt att skicka representanter till det svenska kungavalet. De fyra stånden i Finland - adel, präster, borgare och bönder - fick genom 1634 års regeringsform och den första riksdagsordningen rätt att skicka representanter till riksmötet i Stockholm.
Efter att Sverige förlorat Finland till Ryssland sammankallade kejsar Alexander I ständerna till lantdag i Borgå 1809. Det autonoma Finland fick behålla de gamla grundlagarna och garanterades rätt att även behålla andra gällande lagar, sin samhällsordning och den lutherska religionen. Följande ståndslantdag sammanträdde inte förrän 1863. En lantdagsordning som var anpassad till Finlands autonoma ställning stiftades 1869.
Lantdagsreformen gav kvinnorna fullständiga politiska rättigheter
Genom den lantdagsordning som trädde i kraft den 1 oktober 1906 reformerades folkrepresentationen i grunden. Fyraståndslantdagen med anor från 1600-talet fick vika för en enkammarlantdag med 200 ledamöter. Enligt den nya lantdagsordningen var rösträtten allmän och lika, dvs. rösträtten var inte längre beroende av samhällsställning eller kön. Reformen innebar att antalet röstberättigade tiodubblades. Åldersgränsen för rösträtt och valbarhet blev 24 år.
I lantdagsvalet våren 1907 fick kvinnorna i Finland som de första kvinnorna i världen utöva fullständiga politiska rättigheter, både rösträtten och rätten att kandidera. I den första enkammarlantdagen invaldes 19 kvinnliga ledamöter. Enkammarlantdagen samlades första gången den 23 maj 1907.
I enlighet med den nya lantdagsordningen valdes lantdagsmännen genom direkta, proportionella och hemliga val. Dessutom var landet indelat i valkretsar. Lantdagen sammanträdde årligen och därmed blev lagstiftningsarbetet regelbundet och kontinuerligt.
Den första självständighetstiden
Efter den ryska revolutionen antog riksdagen den 6 december 1917 den självständighetsförklaring som senaten under P. E. Svinhufvud hade avlåtit. Finlands statsskick slogs fast i den republikanska regeringsformen från sommaren 1919: »Statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av dess till riksdag församlade representation». Valperioderna var tre år långa.
År 1928 antogs en ny riksdagsordning. De reformer som då genomfördes innebar att riksdagsordningen bättre motsvarade de nya förhållandena i det självständiga Finland. Bestämmelserna om riksdagen och dess verksamhet förblev därefter så gott som oförändrade ända fram till mitten av 1980-talet.
Under självständighetens första årtionden sökte de politiska beslutsprocesserna sina former, och perioden kännetecknades av att såren efter inbördeskriget ännu inte hade läkt. Man lyckades dock avhjälpa vissa inrikespolitiska problem som levde kvar från autonomitiden: torparfrågan, den outvecklade arbetsrätten och bristen på demokrati i kommunförvaltningen.
Perioden kännetecknades av stora ekonomiska omvälvningar: en snabb ekonomisk uppgång efter första världskriget som övergick i en världsomfattande depression på tröskeln till 1930-talet. Även i Finland uppstod en högerradikal rörelse med europeiska förebilder, men uppslutningen förblev relativt liten.
Den moderata vänsterns medverkan i samhällsbygget som fullvärdig samarbetspartner befästes snabbt i början av självständigheten. År 1926 utnämndes en socialdemokratisk minoritetsregering under Väinö Tanners ledning. I den regeringen satt Finlands första kvinnliga minister, Miina Sillanpää.
Rödmyllesamarbetet, alltså regeringssamarbete mellan agrarförbundet och socialdemokraterna, inleddes 1937 med A. K. Cajander som statsminister. Regeringarna före kriget satt i genomsnitt i ett år.
Långa parlamentet under kriget
Den riksdag som valdes 1939, det s.k. långa parlamentet, satt ända fram till 1945. Under vinterkriget, december 1939-februari 1940, var av Europas krigförande länder Finland och Storbritannien de enda där parlamentet sammanträdde oavbrutet under kriget.
Det första valet efter kriget hölls i mars 1945. Året innan hade riksdagsordningen ändrats. Åldersgränsen för valbarhet och rösträtt sänktes till 21, och därmed kunde unga frontveteraner rösta. År 1954 ändrades valperiodens längd till fyra år. Efter kriget stod regering och riksdag inför stora utmaningar: krigsskadeståndet skulle betalas, den evakuerade karelska befolkningen och frontmännen skulle ha bostäder och den hårt slitna produktionsapparaten skulle förnyas. Regeringskoalitioner som bestod av de tre största partierna - socialdemokraterna, agrarförbundet, som senare blev centerpartiet, och folkdemokraterna - ledde landet under tiden strax efter kriget. Samarbetet återupptogs efter riksdagsvalet 1966. Samlingspartiets blev åter regeringsparti 1987 efter 21 år i opposition. statsminister.
Från barnbidrag till informationssamhället
Efter kriget förvandlades Finland raskt från ett utpräglat agrarsamhälle till ett modernt och urbant industrisamhälle. I takt med att det ekonomiska välståndet ökade förbättrades den sociala tryggheten och välfärden. Bland reformerna kan nämnas barnbidrag (1948), bättre pensionsskydd genom den nya folkpensionslagen (1956), ökad social trygghet genom sjukförsäkringslagen (1963), lagen om arbetslöshetsersättning (1967), övergången till grundskola (1968) och folkhälsolagen (1971).
Uppbyggandet av välfärdssamhället fortsatte under de följande decennierna, och miljöfrågorna kom i fokus. I syfte att trygga konkurrenskraften avreglerades det ekonomiska livet och reformerades beskattningen. Den enskildes rättssäkerhet förstärktes. Lagstiftningsarbetet ställdes inför nya utmaningar genom den ekonomiska krisen i början av 1990-talet, internationaliseringen, EU-medlemskapet, den tekniska utvecklingen och informationssamhället. Åldersgränserna för rösträtt och valbarhet sänktes på 1960- och 1970-talen, först till 20 år och sedan till nuvarande 18 år.
Utskottens mandatperioder förlängdes till hela valperioden 1983. Utskottsinstitutionen reformerades igen 1991 och motsvarar nu huvudsakligen ministeriernas ansvarsområden. Vidare kan republikens president inte längre ensam upplösa riksdagen, utan upplösning måste ske på initiativ av statsministern. Lagstiftningsförfarandet förenklades bl.a. genom att möjligheten att lämna lagförslag vilande begränsades och genom att den särskilda ordningen för behandling av skattelagar slopades. Möjligheten att lämna vanliga lagförslag vilande slopades helt i samband med grundlagsreformen 1995.
Förändringarna på den internationella arenan återspeglades också i riksdagens arbete och ställning. Finland blev medlem av Europeiska unionen den 1 januari 1995 och gick därmed med i en lagstiftningsgemenskap där en del av de beslut som gäller medlemsländerna fattas på unionsnivå. Stora utskottet blev i och med EU-inträdet riksdagens EU-utskott, men också alla fackutskott behandlar EU-ärenden. Jämfört med parlamentet i många andra EU-länder har riksdagen en stark ställning i den nationella EU-beslutsprocessen.
Grundlagen 2000 - en modern grundlag
Finlands nya grundlag trädde i kraft den 1 mars 2000. Det var första gången i Finlands historia som grundlagen totalreviderades. Regeringsformen, riksdagsordningen och vissa andra lagar slogs ihop till en enda grundlag. Den nya grundlagen gör det lättare att förstå det finländska politiska systemet, de viktigaste aktörernas befogenheter och aktörernas inbördes förhållanden. Finlands statsskick är nu mer parlamentariskt eftersom riksdag och regering har fått en starkare ställning gentemot republikens president. Ett exempel är att det numera är riksdagen som väljer statsminister. Den nya grundlagen har stärkt riksdagens ställning som Finlands högsta statsorgan.