När ståndslantdagen genom 1906 års lantdagsordning blev en enkammarriksdag behövdes en plenisal med plats för alla 200 riksdagsledamöter. Varken Ständerhuset eller Riddarhuset, som använts under ståndslantdagen, räckte längre till för den nya riksdagen. Därför utlystes arkitekttävling om en byggnad för riksdagen. Eliel Saarinen avgick med segern med sitt förslag om ett riksdagshus på Observatoriebacken. Men projektet genomfördes aldrig. Riksdagen sammanträdde därför i hyreslokaler: till en början i frivilliga brandkårens hus på Centralgatan 1907-1910 och därefter i Heimolahuset i hörnet av Regeringsgatan (nuvarande Universitetsgatan) och Berggatan 1911-1930. Dessa byggnader revs på 1960-talet.
År 1924 ordnades en ny arkitekttävling om riksdagshuset. Denna gång avgick arkitektbyrån Borg-Sirén-Åberg med segern med sitt förslag »Oratoribus» (För talarna). Johan Sigfrid Sirén (1889-1961) var mannen bakom det egentliga tävlingsbidraget och det var han som fick i uppdrag att rita byggnaden. Byggnaden uppfördes 1926-1931 och invigdes under högtidliga former den 7 mars 1931.
Ett konstverk mitt i staden
Varken stadsplanerarna eller arkitekt Sirén hade ursprungligen avsett att Riksdagshuset skulle ligga så isolerat som det nu gör. Tanken var att Riksdagshuset på tre sidor skulle omges av offentliga byggnader och bli en ny Självständighetsplats i stil med Senatstorget, som representerade autonomins tid. Men tanken blev aldrig omsatt i praktiken.
Riksdagshuset representerar 1920-talets klassicism. Utvändigt är byggnaden beklädd med rödskiftande granit från Kalvola. Fasaden pryds av 14 pelare med kapitäl i korintisk stil.
Riksdagshuset är ett monument över vår självständighet och demokrati, ett utstuderat konstverk där byggnadskonst, konstindustri, konsthantverk och bildkonst integreras i en arkitektonisk helhet. Inredningen följer huvudsakligen samma klassicistiska stil som arkitekturen, men den modernistiska funktionalismen och art deco-stilen kommer fram i vissa detaljer.
Detta monumentala konstverk utfördes under arkitekt J.S. Siréns ledning. Han står också för inredningen i de viktigaste lokalerna, all belysningsarmatur och en lång rad andra detaljer. Åtta möbeldesigners bistod honom i arbetet, Arttu Brummer, Werner West, Elsa Arokallio, Rafael Blomstedt, Birger Hahl, Arvo Muroma, Hugo Bogström, Elna Kiljander, textilkonstnärer som Maija Kansanen, Greta Skogster, Eva Anttila, Eva Brummer, Marianne Strengell, skulptörer som Gunnar Finne, Carl Wilhelms, Johannes Haapasalo, Hannes Autere och bildkonstnären Bruno Tuukkanen.
Materialen är i största möjliga utsträckning inhemska. Möblerna är till exempel vanligen utförda i flam- eller masurbjörk med mörkbrun finish samt ek och valnöt. Också andra träslag förekommer, till exempel inredningen i plenisalen och talmannens rum är av sydamerikansk jakaranda.
Funktionell inredning
Riksdagshusets inredning följer husets interna hierarki, dvs. ju viktigare funktion det är fråga om, desto högtidligare är inredningen. Varje våning har sin egen speciella utformning. Huvudbyggnaden genomgick en grundlig renovering på 1980-talet under ledning av arkitektbyrån Pitkänen-Laiho-Raunio.
I huvudbyggnadens första våning finns huvudentrén och vestibulen, restaurangen, tidningsläsesalen, talmannens representationslokaler och kontorslokaler. Golvet i vestibulen är av grönskiftande Lojokalksten. I var sin ända av vestibulen finns en marmortrappa som leder ända upp till femte våningen. Trapporna går i italiensk vit calacatamarmor, pelarna i arabescata och trappavsatserna i grå schlesisk marmor och calacata. De gula väggarna vid hissarna i vestibulen och de ljusgrå väggarna i marmortrapporna är utförda i stucco lustro (kalkmålningsteknik).
Andra våningen är den viktigaste våningen, där den runda plenisalen bildar en given medelpunkt. På läktarna i plenisalen finns platser för allmänheten, massmedierna och diplomatkåren. Plenisalen flankeras av rikssalen, kaféet, talmanskorridoren och regeringskorridoren. Golvet och dörrposterna i rikssalen är av svensk Kolmårdensten, väggnischerna och de dekorativa ränderna i golvet av calacata. Väggarna i entréerna till rikssalen är av grön stuccomarmor (gipsmarmor). Samma material återfinns i pelarna i kaféet och talmanskorridoren. I talmanskorridoren finns talmanskonferensens mötesrum, talmannens och vice talmännens rum och rum för tjänstemän. I regeringskorridoren finns regeringens mötesrum och mottagningsrum, statsministerns rum och grå salongen för damer. På tredje våningen finns utskottsrum, lokaler för utskottssekretariatet, protokollbyrån och pressen. Fjärde våningen är reserverad för utskotten. De största rummen är stora utskottets gamla sal och finansutskottets sal. Femte våningen är till för riksdagsgrupperna. Grupperna har sina mötesrum och gruppkanslierna sina lokaler där. Också på sjätte våningen finns rum för gruppkanslierna och för massmedierna.
Brist på lokaler
År 1970 anordnades en arkitekttävling om en utbyggnad av Riksdagshuset. Den tredelade utbyggnaden blev färdig 1978 utifrån arkitektbyrå Pitkänen-Laiho-Raunios ritningar. De ursprungliga bostadsflyglarna på var sin sida av huvudbyggnaden förlängdes med arbetsrum för riksdagsledamöterna (husen a och b). Dessa flyglar har bara två våningar ovanför markytan. I a-huset finns också mottagningsrum för deputationer och ett auditorium och i b-huset en bastuavdelning med simbassäng. Den mest iögonenfallande delen av utbyggnaden är c-huset med sin beklädnad av mässingsplattor. Huset bildar en båge runt Talmansplanen och inrymmer Riksdagsbiblioteket och förvaltningsavdelningen.
Som en direkt fortsättning på c-huset finns Stadsförbundets tidigare hus som tillhört riksdagen sedan 1980- talet (d-huset). Huset har ritats av Hilding Ekelund och blev färdigt 1952. I huset arbetar bl.a. riksdagsinformationen och utskottssekretariatet. Alla delar av Riksdagshuset är förbundna med varandra via underjordiska korridorer.
Revisionsutskottet och Statens revisionsverk är inrymda i hyreslokaler på Anttigatan.
Lilla parlamentet
Riksdagens nybygge på den s.k. Pikkuparlamentti-tomten blev klart i maj 2004. Huset har elva våningar, inklusive källarvåningarna, och en yta om ca 17 200 bruttokvadratmeter. På gatuplanet öppnades i augusti 2004 Infocentrum för medborgarna, med egen ingång från Mannerheimvägen.
Stora utskottet och utrikesutskottet har fått nya mötesrum i Lilla parlamentet. I huset arbetar också bl.a. eu-sekretariatet, justitieombudsmannens kansli samt internationella enheten. Våningarna 3-6 är reserverade för riksdagsledamöter och deras assistenter. En del av ledamöterna och assistenterna sitter fortfarande i de arbetsrum som byggdes 1970, men sedan tillbyggnaden blev färdig behöver ledamöterna och assistenterna inte längre dela rum. I tillbyggnaden finns också ett konferensrum för 250 personer, andra mötesrum och en personalmatsal.
Nybygget, som ritats av arkitektbyrån Arkkitehtitoimisto Helin & Co, förenar stadens centrum och Främre Tölö. Tillbyggnaden har två byggnadsdelar. Fasadmaterialet på den högre, triangulära byggnadsdelens är till övervägande del mörkbränt lertegel. Byggnaden kompletterar det öppna hörnet av Kampens norra kvarter och utgör en fortsättning på det gamla Hankkijahusets fasad mot Riksdagshuset.
Den lägre bågformade koniska byggnadsdelen följer formspråket i riksdagens tidigare byggnadsprojekt och i Kiasma (på andra sidan Mannerheimvägen). Denna del av byggnaden är beklädd med samma Kalvolagranit som använts i Riksdagshuset. Den stora konglasytan mot norr är en del av en dubbel fasadkonstruktion.
Inredningsmaterialet domineras av trä från trädarter som växer i Finland och golven är huvudsakligen belagda med granit från olika delar av landet.
Riksdagens konstsamling
I Riksdagshuset finns sammanlagt drygt ettusen konstverk som livar upp inredningen. Riksdagens bäst kända konstverk är Wäinö Aaltonens fem bronsstatyer från 1932 i plenisalen, Röjaren, Intellektuellt arbete, Framtiden, Tron och Skördemannen samt Pekka Halonens Stockflottning från 1925 i stora utskottets gamla sal.
I riksdagens konstsamling ingår också talmansporträtt ända från lantdagsperioden, utländska konstverk som riksdagen fått i gåva, prisbelönta tävlingsskisser samt permanenta konstverk. Riksdagens konstsamling domineras av modern finsk konst som köpts in sedan 1980. Det rör sig främst om konstgrafik men också om skulpturer, målningar textilier och fotografier.